November, tårar och oändlig lycka

Efter mitt möte med rådjuret tog Nille och jag en lååååååååååång promenad genom Billdal.

Så fantastiskt vackert det är häromkring!


Vi tog givetvis helt fel väg ner till havet men fattade på hemvägen hur vi skulle gå. Det var friskt på gränsen till kallt och molnen hängde tunna över oss hela vägen.


När vi kom hem kokade jag the för en mysstund i soffan under filten. Koppen på plats, boken och jag likaså. Det enda som fattades var egentligen bara katterna men eftersom de var ute och lekte läste jag en stund.


Nille skulle iväg på kvällen så strax innan han skulle iväg frågade jag om han sett katterna på ett tag. Han ropade på dem och Humlan kom direkt men Dumle syntes inte till. Ingen av oss hade sett honom sen 12.00 och nu var klockan 16.30. Så läge hade de aldrig varit borta förr men... jaja jag skulle inte vara en sån kycklingmamma!


Klockan 18.00 stod jag inte ut längre. Humlan var inne och kattluckan ställd på att kunna komma in men inte gå ut igen. Jag gick ett varv runt hela området och ropade och letade. Inte ett spår...
Gick ett större varv vid 19.00 och ännu längre vid 20.00. Inte ett spår av min älskade katt. Fick lätt panik och ringde Nille som absolut inte kunde göra någonting naturligtvis.


Så var det med min underbara myskväll som skulle avnjutas i ensamhet.

När Nille kom hem letade han oxå och jag stannade inne för Humle var rätt orolig vid detta laget. Det var ju första gången de var ifrån varann så länge. Han hittade inge Dumle och tårarna rann nedför våra kinder och med dem rann sakta hoppet ut. Vi fick gå och lägga oss utan Dumle denna kväll. Det enda som gick genom min skalle var... Hoppas han inte ligger skadad nånstans!!!


Jag drömde om honom hela natten, hur han kom och lade sej hos mej. Humle som aldrig ligger hos mej låg bland mina fötter hela natten. Nille vaknade nog 20 ggr. tog tag i hennes tassar.... VITA! Humle har ju vita tassar men inte Dumle. Inte så att vi inte ville ha Humle inne utan vi saknade ju den lille Dumle.


Jag vaknade tidigt och kokade the och Nille gick ut och letade. Ingen Dumle...
Det fanns lixom ingen livsgnista kvar i mej. Det var som om all lycka försvann ur kropp och själ.



Rätt som det är kommer Nille inrusande med Dumle i famnen!!!


Han hade blivit instängd i ett av ladorna på övervåningen! När Nille gick förbi knackade den smarte katten på rutan!!! Han jamade det såg han men det hördes ju inte!!
Dörren dit har hänglås och vi har ingen nyckel så någon granne har förmodligen hållit på där medan han smitit in och upp på övervåningen.


Nu har vi myst en stund och Humle och Dumle vill gå ut genom sin nya kattlucka som är LÅST!
De får allt stanna inne idag för än minns min själ hur ont det gör att förlora en katt och allt hopp med den! Imorgon... öppnas den igen... om än motvilligt...






Ha en skön söndag!